Postapokalyptiska Skandinavien revisited
Ända sedan tonåren har jag varit svag för postapokalyptiska världar inom fiktionen. Det finns något märkligt tilltalande med den dystra framtidsdystopin att världen förvandlas till en skrotig öken och människan tvingas fokusera på sin råa överlevnad. På 90-talet fanns det inte så mycket sån kultur att tillgå – eller också var det svårt att utan internet hitta den, helt enkelt – det som fanns var Mad Max-filmerna på VHS och rollspelen Mutant och Wastelands. Waterworld kom på bio. Postapokalypsen var svår att hitta, men det lilla som fanns räckte för at trigga igång fantasin.
One Man Army (2004)
När jag började göra kortfilm under högskoletiden 2002-2005 gjorde jag min egen postapokalyptiska ninjafilm med begränsade medel 2004. ”Att göra en ninjafilm” var nästan ett running gag bland mig och mina kompisar, det var väl typ det sjukaste och konstigaste man kunde göra, tyckte vi… Och genom att tillföra det postapokalyptiska elementet förenade jag två koncept som jag ville göra film på. Det var ett brokigt idébygge som växte fram efter hand och blev One Man Army (OMA).
One man army (2024)
Att OMA ens är en postapokalyptisk film antyds ganska vagt, dels i voice-overn i anslaget och i ett par animerade sekvenser.
One Man Army Legends (2007)
2007 gjorde jag och Christopher en ny film, en uppföljare eller snarare en prequel som var ambitiösare och mer genomarbetad. One Man Army Legends (OMAL) utspelade sig innan den första filmen och skildrade mästaren i den första filmen under sina ”ungdomsår” – eftersom han är ”gammal” i den första filmen. (Rollen gjordes av Jonas, då 30 år)
Christopher filmade och redigerade OMAL, så han var mer delaktig än mig i att sätta ihop den filmen. Den är faktiskt den enda Millroad Film-produktionen jag inte har redigerat.
One Mar ARMY Legends (2007)
Rent storymässigt började vi (läs: jag) fundera på världen i filmen och tidslinjen. Hur hade det postapokalyptiska Sverige som skildrades uppkommit? The Great Scandoinavian War omnämndes flyktigt och filmen visade lite mer av Sverige i framtiden – även om merparten utspelade sig i Japan. Att One man army skulle bli en filmserie började också utkristaliseras.Vi filmade absurt mycket till OMAL. Mer än vad som behövdes, om man säger så. 10-15 st MDV-band med råmaterial. Vi påbörjade också, lite slapphänt, en tredje film som skulle handla om den vandrande köpmannen som dykt upp flyktigt i OMAL. Men det filmades mest gå-bilder. Det fanns inte så mycket ”story” eller planering. Tanken på att göra en filmen om den vandrande köpmannen var väldigt rolig i teorin – men vi kom inte riktigt på vilken berättelse han skulle figurera i.
Väldigt mycket 2006-2008-material blev således liggande oanvänt och oredigerat. Arbetsnamnet var redan då One Man Army Shards – den skulle skildra den värld i skärvor och vara lite mer fragmentarisk – skildra olika små berättelser i världen, det postapokalyptiska Skandinavien som slets mellan en framtida fasictoid regim och frihetskämpar (ninjor).
Nutid (2025)
Går det att göra en tredje film? Nu håller jag på att plocka ihop delarna, eller kanske skärvorna, till den ogjorda tredje filmen.
Gammalt material för återvinning och nostalgi. Nytt material för att få till en fungerande story, en berättelse med början, mitt och slut.
Det som finns är gammalt DV-filmat material, oanvänt materieal, återanvänt material och nyfilmat material. Namnet är fortfarande One Man Army Shards (OMAS). Det gamla arbetsnamnet känns för bra för att byta ut. Filmen heter ju liksom så. En film som varit under arbete i 18 år. (men typ vilande under 16 av dem)
En grundtanke är att världen ska få blomma ut i den tredje filmen. Nu ska vi visa det postapokalyptiska Sverige, hundra år in i framtiden. Det blev inte riktigt gjort i den två första filmerna.
En av många AI-genererade bakgrundsbilder till nya filmen.
Jag testar AI-teknik i OMAS och är såklart mycket bättre på att redigera och göra special-effekter än när vi gjorde de två föregångarna. Jag är också bättre på att få saker gjorda med begränsad tid. Tiden är svår att hitta när man heltidsjobbar och har familj och en liten dotter. Jag har mindre tid men mer erfarenhet. Den enda skådis jag har att tillgå är ofta mig själv, på båda sidor av kameran. Jag jobbar själv med att filma de nya scenerna, som en enmansarmé.
Målsättningen är hursomhelst att få ihop det till nån sorts film, i år.
