Somna med Henrik

Somna, här halkar vi rakt in i decemberbubblan där allt ska vara magiskt, men granen hinner bli vardag på ett dygn och julen känns mer som ett parallellt universum än en högtid. Jag pratar om dig som en liten boll av finnsighet, om podden som ett anti-experiment där du inte behöver göra någonting rätt, och om skolan som ibland känns mer som ett system som matar sig själv än en plats där människor får växa.

Sen drar vi iväg genom påhittad historia om glasblåsande barn, 24 syskon som håller glöden vid liv, konamns-ceremonier, byatavlor och aggressiva gäss i Hökviken. Vi hamnar hos fjällkorna, tupparna och gässen som jagade mig på gårdsplanen, och mitt i allt det där dyker den stora skalan upp: 180 000 år av mänsklig historia där nästan ingenting händer, tills allt plötsligt går orimligt fort.

Vi pratar om rädslan för att världen är “körd”, om förtvivlans korg som många går runt och visar upp, om klimatet, om känslan av att sakna helhetsbild, men också om friheten i den här tiden där det faktiskt dyker upp nya chanser hela tiden. Mellan huggormspar i taxin, trudilutter, kor som får orimliga adelsnamn och en dubbelsäng som minne av något som inte längre finns, försöker vi landa i en enkel sak: rädslan hjälper oss inte att leva. Du får vara trött, vilsen och arg, men du behöver inte bära allt så prydligt.

Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu behöver du inte göra någonting alls.

Sov Gott!

En by under en blygrå himmel, en klocka som bara får slå när något gått riktigt, riktigt fel, och ett gammalt gruvhål som alla säger åt dig att hålla dig borta från. I kväll går vi dit ändå, du och jag, Somna.

Vi hamnar i Ristang, där berget är en schweizerost av gångar och ras, där Klingande Malm hänger i tornet och mullrar som en dov hemlighet över torget. En rådmansrädd by, en pensionerad tornvakt, en geotekniker som egentligen borde veta bättre – och en fjortonåring som saknar sin pappa så mycket att han går till platsen där berget sägs svara.

Ner i Haukehålet. Hammarslag långt bort, sten som känns tunn som äggskal under fötterna, och så den där lilla pojken som inte minns något annat än sitt eget namn. Tills någon ropar “mamma”. Tills berget vägrar släppa taget. Tills en pappa som försvann för fjorton år sedan växt baklänges i mörkret och måste bäras hem genom ras, vatten och klang.

Det här är en saga om gruvor, ja. Men mest om gruvan i dig. Om sådant som blivit kvar där nere för länge. Om hur det låter när något äntligen rasar färdigt.

Sov Gott!

En kväll om kalla fötter och varma liv. Vi börjar i de värdelösa mikromockasinerna som låter som bakfulla maracas i trapphuset, och fortsätter in i alla de märkliga platser där du lyssnar: sjukhuskorridorer, väntrum, sovrum, djuphavsubåtar och födelsedalar där nya människor tar sitt första andetag till min röst.

Jag pratar om tacksamhet utan falsk blygsamhet, om att få mening av det här märkliga arbetet, om berättelsen vi gör av våra liv och hur den egentligen bara pågår inne i huvudet. Vi snuddar vid lidande som inte måste ha ”en mening”, vid känslan av att först känna sig stolt och sedan direkt få ett inre ”usch, du är dålig”-slag i ansiktet.

Sen ramlar vi ner i dikter jag hittar på i stunden, gymnasiepoesi om altardukar, mattehat, betygsångest, korta historielärare, nördkultur, Comic Con, science fiction-bokhandeln, Buffy, zombies av korv och koppar, bakluckeloppisar, jättar, Loke, Fenrisulven och en hjärna som försöker hålla jämvikt mellan hybris och självförakt. Allt medan dina ögon förhoppningsvis blir tyngre och mina fötter långsamt blir varma.

Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

Sov Gott!

En berättelse om en man som går under jorden, tackar nej till hela ytvärlden och istället blir trädens massör. Där nere i underjorden bygger Peder Nussa korridorer, bibliotek och kök, lär sig rotmassage ur bortgrävda fackböcker och börjar långsamt flytta träd för fåglarnas skull. Samtidigt sitter jag i Äventyrsvargen, fryser om fötterna, justerar sittställningen, pratar om morgonkaffe, skärmtid och den där märkliga känslan av att mitt liv just nu inte liknar någon annan period jag levt.

Uppe i skogen runt studion står till slut en ommöblerad skog, full av fåglar som aldrig vill flytta därifrån. Och någonstans mitt i allt inser vi att Peder sitter där nere och spelar på rötterna till ett annat träd också – mig. Jag är trädet. Du är fågeln i min krona. Du bygger ditt bo där, stannar så länge du vill och flyger när du måste.

Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

Sov Gott!

Hej Somna!

Inatt försöker jag intervjua Leonardo da Vinci, men det spårar ganska snabbt ur i en historia om den verkliga modellen bakom Mona Lisa: Barbara Andersson, nattlig näsandare i en stad där alla andra måste andas genom munnen för att överleva stanken. Vi pratar om leenden som inte alls är så gåtfulla, om gåspennor som rymt, om lepra-rädslor, om misstaget att bli förväxlad med Henrik Fexeus och om hur det känns att ibland titta sig i spegeln och tänka: ”jaha, jag är kanske ett litet monster ändå”.

Leonardo berättar (motvilligt) om hur han jagar Barbara genom medeltida gator täckta av diverse… rester, hur fulhet kan bli en kärleksskjuts och hur en tavla kan bli kvar i ett lager samtidigt som hjärtat går sönder och sen ändå går vidare.

Till slut hamnar vi hos en 100 000 år gammal get, en getstege upp till himlen, en butter Petrus med nyckelskåp och evigheten tillsammans med geten.

Det är som det är. Det som händer händer. Och just nu finns ingenting vi kan göra åt det.

Nu börjar vi.

Sov Gott!